Dywa

ARGBIGGAN
En lätt komedi om konsten att lyda sina män
Av William Shakespeare

Rollerna:
Baptista Minola: Per Sandborgh
Catherina: Barbro Vivien
Bianca: Lisa Linnertorp
Gremio: Mattias Enn
Hortensio: Martin Johansson
Petruchio: David Wall
Lucentio: Joakim Saedén
Biondello: Stefan Holmgren

Regi: David Wall och Barbro Vivien
. Spelas onsda-söndag 27 juni-26 juli på Häringe slott.

Spegelteatern ger även denna sommar Shakespeareföreställning i vacker slottsmiljö.
Det är nu r 24:e året i rad som man följer traditionen och den här gången är det komedi som står på repertoaren.
Rotundan vid Häringe slott har förvandlats till en Piazza i staden Padua där Shakespeares komedi om den ”vassa” Catherina” (Barbro Vivien) som måste giftas bort innan den förmögne Baptista Minola (Per Sandborgh)tillåter att hans yngsta dotter Bianca (Lisa Linnertorp), som är till synes mild och tillgiven, får gifta sig med någon av alla de friare som står på rad för att uppvakta henne.
Ursprunget ”Så tuktas en argbigga”har en för sin tid ett inneliggande, men nu föråldrat budskap, som går ut på att om hustrun lyder sin man så blir allt frid och fröjd.
Detta gamla synsätt har med fördel arbetats bort och istället har den här versionen gett innehållet ett modernare snitt som utan tvekan lyfter upp pjäsen.
Kontentan är att Catherina har rätt i sina ibland beska utfall mot omgivningen, när hon vill försvara sin frihet och rätt att själv bestämma över sitt liv. På så sätt vinner, hon med sin vassa karaktär respekt för den jämställda kärleken.
Det finns andra välbehövliga rent textmässiga moderniseringar som gjorts för att fräscha upp det här stycket som annars skulle ha känts lite gammalmodigt.
I övrigt kan den här uppsättningen karaktäriseras som sorts kvalitativt lustspel, vars huvudsakliga syfte är att roa.
Ett trevligt inslag är att de två huvudpersonerna Petruchio och Lucentio som spelas av David Wall och Joakim Saedén som hela tiden spelar sina roller på ett övertygande sätt också ibland blandar sig med publiken.
Man måste även ge en eloge till de fina sång och musikstycken som föreställningen innehåller.
Föreställningen som är som ett lättsamt stycke teater, har bra flyt och är hela tiden småtrevlig. Den passar väl på den stämningsfulla utomhusscenen på Häringe slotts rotunda som känns riktigt italienskt
Det är ett stycke välspelad komedi med klassiska rötter som spelas upp i sommarvärmen.

Jens Wallén

INFÖR LYCKTA DÖRRAR

Ett existentiellt drama om ett ”socialt helvete”
Av Jean Paul Sartre

Ensemblen:
Uppassaren: Malin Toverud
Garcin: Styrbjörn Åkesson
Ines: Elin Andersson
Estelle: Sara Wikblad
Regi: Maria Ljuslin

Föreställningen är gjord av Förenade scenkonstnärer och spelades på Pygméteatern och Nytorgsteatern

Jean Paul Sartre skrev sitt drama ” Inför lyckta dörrar ( på originalspråk ”Huis Clos”) ” 1944. Den något svarta människosyn, som är karaktäristisk för Sartres filosofi, framkommer på ett tydligt sätt i detta stycke.
I hans filosofi finns inget annat helvete än det som människorna skapar själva i sina sociala relationer.
I ”Inför lyckta dörrar” kretsar handlingen kring tre människor, två kvinnor och en man, som spärras in i ett rum utan vare sig speglar eller fönster. De har hamnat i helvetet och väntar på sitt straff, men straffet består inte av att brinna eller utsättas för någon fysisk tortyr, utan inträder istället när de inser att de måste tillbringa evigheten tillsammans i ett klaustrofobiskt rum.
Genom scenografin har man också lyckats med att återskapa denna känsla av klaustrofobisk instängdhet, där de enda ägodelarna är varsin puff att sitta på.
Den smygande insikten varför de hamnat här och den inbördes misstänksamheten accelererar till ömsesidiga intriger som leder till att ”bubblan” snart spricker, och var och en ställs inför en plågsam självrannsakelse som leder till ett psykologiskt ”avklädande” inför varandra.
Pjäsen som i sig är svår på grund av sitt existentiella innehåll och sin surrealistiska form, tolkas här av fyra unga skådespelare som genom ett intensivt framförande får stycket att utvecklas fram till ögonblicket då det personliga skalet faller av de tre instängda, som tappar allt skydd för sin integritet.
Föreställningen är en djupdykande tolkning av Sartre som, skalar av det mänskliga beteendet, där dessa skådespelare, om än med vissa moderniseringar, på ett uttrycksfullt sätt låter författarens pessimistiska syn på mänskligheten komma till uttryck.

Jens Wallén

oväder

Magnus Eriksson & Louise Löwenborg

OVÄDER
Ett kammarspel om åldrande
Av August Strindberg

Medverkande:
Brodern, konsuln               Magnus Eriksson
Louise, en släkting            Louise Löwenborg
Konditor Starck                 Sten Elfström
Agnes hans dotter             Sally Palmqvist-Procopé
Gerda, Herrns frånskilda fru    Maria Kanninen

Regi: Rikard Johansson

”Oväder” är August Strindbergs första kammarspel som skrevs 1907 för hans egna intima teater. Det är på många sätt ett annorlunda drama som den fria gruppen, Teater Stella har tagit sig an, och nu gästspelar med under maj månad på Rosenlundsteatern.
I motsats till författarens övriga verk är intrigen i det här stycket förhållandevis lugn, där temat kretsar kring åldrandet och längtan efter ro.
Strindberg ifrågasätter den mänskliga identiteten och själva meningen med tillvaron.
Vädrets okontrollerbara makter, i form av ett annalkande oväder, får i denna pjäs ses som en metafor för den framväxande ångesten som kryper fram när det förflutna kommer upp till ytan.
Ytterligare en existesiell fråga som framställs i det här dramat är människans möjlighet att själv påverka sitt liv och i vad mån man är beroende av omgivningen.
Inre självrannsakan och bokslut över livet hos en åldrande herre (Olle Pettersson), vars unga hustru Gerda (Maria Kanninen)övergav honom tillsammans med dottern är bakgrunden till vad som sedan utspelar sig
Det lugna livet tar därför ett abrupt slut för den gamle herrn då hans förra hustrun efter många år oväntat dyker upp i det ”tysta huset” tillsammans med sin nya man, den mystiske Fischer, som får vara representant för det okända och okontrollerbara.
Publiken får aldrig möta honom på scenen, utan får bara indirekt vetskap om hans existens.
”Herrns” liv hamnar åter i en turbulens som har sina rötter i det förflutna som plötsligt ”går igen.”
En utmärkt och tidstrogen scenografi återger en typisk salong någon gång i början på 1900-talet, då det hela utspelas.
Teater Stella har lyckats tolka dramat som på ett utomordentligt sätt, som utan omsvep ger uttryck för Strindbergs enastående förmåga att borra sig in i den mänskliga själen.
Höjdpunkten nås i andra akten då allting ställs på sin spets parallellt med att ovädret, som symboliskt har föregåtts av en tryckande värme, bedarrar .
Rollerna i den här pjäsen är ytterst välspelade, där medlemmarna i gruppen fungerar som ett väloljat team i sin tolkning av detta kammarspel som väcker mycket eftertanke.
Teater Stella har lyckas återge hela den psykologiska stämningen på ett trovärdigt sätt.
Det är en mycket sevärd föreställning som gästspelar på Rosenlundsteatern.

Jens Wallén

CABARET C

En mörk komedi om ett allvarligt ämne
Med Teater TindraI Rollerna.
Delma: Helena Lindvall
Marilyn Monroe: Sandra Gustafsson
Sjuksystern Journalisten: Johanna Ohakas
Regi: C. S Neuding
Premiär 2 Maj 2009
Spelas på scen Gavelius onsdagar och lördagar under maj 2009.
Föreställningen har gjorts i samarbete med cancerfonden

Det är ett svårt ämne som Teater Tindra har givit sig in på med den här produktionen, som gjorts i samarbete med cancerfonden, att föra fram en av de största folksjukdomarna i rampljuset på detta ovanliga sätt.
Historien i den här föreställningen kretsar kring den unga Delma (Helena Lindvall) som är svårt sjuk i cancer.
Ingen besöker henne och hennes mänskliga kontakt är bara den trogna sjuksystern som i sin yrkesroll måste distansera sina känslor.
I sina drömmar, omtöcknad av mediciner och sjukdom, möter Delma Marilyn Monroe(Sandra Gustafsson), vars sånger är hennes enda tröst.
I fantasin uppenbarar sig den sedan länge avlidna stjärnan och föreslår den sjuka att de tillsammans skall göra en cabaret om sjukdomen.
Föreställningen växlar mellan Delmas drömmar som är hennes enda flykt från sin svåra sjukdom, och ger henne några stunder av befrielse från sitt lidande .
Risken med ett sådant här känsligt tema är att åstadkomma någonting som kan bli stötande, men här har man lyckats mycket bra med denna svåra balansgång .
I den här föreställningen har både skådespelare och regissör lyckats att närma sig ämnet på ett förtjänstfullt och balanserat sätt sätt.
Det tunga allvaret finns hela tiden närvarande under den ibland skenbart lätta ytan.
Det är en sorts svart tragikomisk pjäs där det finns humoristiska inslag som ” fastnar i vrångstrupen” då allvaret hela tiden tränger igenom .
Föreställningen håller hela vägen igenom och de tre skådespelarna på scenen, gestaltar sina svåra roller i den här nästan surrealistiska uppsättningen t utomordentligt bra. En eloge måste också ges till regissören som verkar ha finslipat alla detaljer för att det här skall fungera.
Det är en välspelad pjäs i all sin rättframhet med ett budskap som säkerligen kommer att nå fram till många och som inte lämnar någon oberörd.

Jens Wallén

MORDET PÅ MOULIN ROUGE

Manus och regi: Paula Ternström
I rollerna: Klas Ahlstedt, Sofia Lockvall, Maya de Vesque, Paula Ternström, Erica Lernehav, Rikard Pilat, Solveig Ternström samt elever från Odenteaterns teaterskola.
Plats: Odenteatern
Premiär 14 februari
Spelas tom 25 april

”Mordet på Moulin Rouge” utspelar sig naturligtvis i Paris nöjeskvarter. Året är 1896. Platsen är den lilla cabaréteatern ”Lapin Agile” ”den hala kaninen ” någonstans i Montmartre. Teaterdirektören ” Madame Arthur” driver ett etablissemang som står på ruinens brant och kring honom finns en ensemble av fattiga artister, som säljer det som finns att erbjuda för att överleva. Där kan man också se några kända konstnärer som Toulouse Lautrec som har dokumenterat miljön från Moulin Rouge i sina realistiska teckningar och författaren August Strindberg. Läs mer